Du ser in i mina ögon och du ser att jag ljuger. Jag trivs inte här, jag hinner inte tänka klart. Fråga aldrig vad jag tänker, det förstår du snart.

Sjukhus. Vita rockar. Jag älskar stället, men inte när det handlar om mig i fokus. Då gör det ont. Kanske för att den fysiska smärtan strålar ut i hela kroppen. Men jag vet inte. Har fått komma hem i alla fall. Det var skönt. Rastlösheten som byggs upp i kroppen under landstingets filtar är svår att beskriva, och svår att hitta någon annanstans. Hemtenta och seminarium. Omfokus nu. Stoppa mig, snälla stoppa mig när jag duger.

I've never seen you fall so hard. Do you know where you are? And truth be told I miss you. And truth be told I'm lying.

 
 
 
 
"Jag vill bara att du ska få må bra"
"Jag är helt slutkörd både fysiskt och psykiskt"
"Krya på dig"
 
"
""
"
Älskling vad ska vi göra med regnet? Det som faller så tätt kring våra ihoplindade huvuden. Distans. Trots närheten. Space. Tyngden. Jag saknar tyngen. Men den kommer att komma tillbaka, jag måste landa. Dra ner mig på jorden, ordentligt. Känslan av ett skavande höftben mot de tighta jeansen. Så långt borta. 15 kilo upp. Kilon tunga som bly har jag lagt på mig. Jag har tyngden, men på fel sätt. Allt skaver, på fel sätt.

Your day is wrong and it speaks to you. We know you're after some kind of truth. (What is the reason truly?)u.

 
 
Drar mig igenom dagarna mer eller mindre olevande. Plugget är bra, men för mycket. Redan. Och åkte på antibiotika kur som gör mig illamående dagarna i enda. Kanske bra det. Då går det inte att äta lika mycket. Men äta bör jag. Det vet jag. Det vet jag.


kan.inte.ens.tänka.längre.än.ett.andetag.

Now that we're here, can you tell me exactly how I should have done? She drives with her eyes colsed, do you ever inflict unwanted memories?

Schh. Hör du tystnaden? Allt har lämnat rummet. Alla känslor, allt som någonsin velat nå mig. Men det är inte för alltid. Jag kan höra de stora, tunga, sakta stegen utanför dörren. Ångesten. Ta mig då, ta mig då, ta mig då. Jag vill inte vänta. När jag ändå vet att den kommer nå mig så vill jag inte vänta. Denna outhärdliga tystnad. Tystnad, tystnad, tystnad.Schh. Låt det inte skrämma dig. Men hur kan man inte bli skrämd av det som som får ens mest naturliga att bli till något omöjligt? Andas, andas, andas.

RSS 2.0