Schh. Hör du tystnaden? Allt har lämnat rummet. Alla känslor, allt som någonsin velat nå mig. Men det är inte för alltid. Jag kan höra de stora, tunga, sakta stegen utanför dörren. Ångesten. Ta mig då, ta mig då, ta mig då. Jag vill inte vänta. När jag ändå vet att den kommer nå mig så vill jag inte vänta. Denna outhärdliga tystnad. Tystnad, tystnad, tystnad.Schh. Låt det inte skrämma dig. Men hur kan man inte bli skrämd av det som som får ens mest naturliga att bli till något omöjligt? Andas, andas, andas.